när man gör såhär / när en gör såhär

Jag vet inte hur många andra som byter ut ordet "man" mot "en", hur många som har märkt detta omkring sig och hur länge andra upplever att detta varit närvarande. Jag blev i alla fall uppmärksam på det för ungefär ett och ett halvt år sen när jag började plugga genusvetenskap. Jag hade aldrig noterat det eller tänkt på varför det kunde vara problematiskt att säga "man" i såna sammanhang innan men blev ganska snabbt imponerad över dom som gjorde det. Det kändes uppenbart att det var klassens mest pålästa personer. I början var jag kluven till hur jag skulle göra, det kändes så onaturligt i min mun och det kändes som att antingen är jag en sån som säger "en" eller så är jag en sån som säger "man" och jag måste göra det konsekvent och trovärdigt.

Nu så har jag blivit mer van att höra det omkring mig, dels tror jag att det beror på att det blivit vanligare och dels att jag mer rör mig i kretsar där detta är aktuellt. Själv är jag varken konsekvent eller känner mig särskilt trovärdig. Det kan märkas även på den här bloggen, där det ibland står "en" och ibland "man" (även om jag försökt att åtminstone vara konsekvent i de olika inläggen). Det beror på lite olika saker.
1) Jag har inte kommit till en punkt då det kommer av sig självt att skriva "en". Varje gång jag skriver eller säger det är det något som jag tänker på och anstränger mig för. Något som helt klart är begränsande, särskilt i samtal eller i snabba texter såsom vissa snabba kommentarsfält eller chattkommunikation. Men samtidigt vill jag också anstränga mig för grejer som är bra. Och jag tycker ju också att det är en bra tanke.
2) Jag tycker att inkludering är viktigt att tänka på och även om jag på sitt sätt kan tänka att ordet "en" inte är särskilt svårt att förstå så är det ett språk som bara en viss grupp har någon form av vana vid. Jag försöker alltid tänka på att göra mitt språk tillgängligt, försöker att prata på ett sätt som mina kompisar som inte gått på universitet ska förstå till exempel. Helst vill jag såklart att alla ska förstå vad jag säger för att jag rätt ofta säger saker som jag personligen tycker är viktiga. Såklart. Bytet mot "en" gör mig osäker för att jag tycker mig se det bli en elitistisk kultur på ett liknande sätt som vissa svåra ord som kanske egentligen på riktigt är mycket svårare att förstå.
3) Jag upplever att det finns en viss nyansskillnad i orden. När jag säger "man" känns det som att jag kan berätta om något jag tror att många gör utan att göra det själv. Jag tolkar det inte som ett särskilt personligt ord. Men jag har svårt att säga "när en gör såhär" om jag inte menar att bl.a. jag själv gör så.


Okej, varsågoda. Här kom ett inlägg där jag ville belysa negativa sidor med en början till ett språkskifte (som detta kanske kan vara) som jag på de flesta sätt hejar fram och är för.

Behandlingen av Pär Ström

(Bild hämtad från artikeln)

Jag är feminist och tycker att Pär Ström på många sätt yttrar åsikter som jag blir provocerad av (och är inte direkt ensam om detta). Jag är också trött på härskartekniker och förlöjligande och blir därför naturligt illa berörd av denna debattartikel av Pär Ström.

Pär Ström har blivit ett begrepp och ett skällsord i vissa (och i mina) kretsar och detta är jag hemskt ledsen över. När jag läste genusvetenskap A så nämndes hans namn i hånande ordalag vid seminarietillfällen och i kursutvärderingen så skrevs det att det inte var värdigt att nämna hans namn i en genusvetenskaplig kurs. När jag gick på panelsamtal om feministhat med Maria Sveland och Nour el Refai så sas det att det inte skulle nämna några namn när de pratade om feministhatare men oops så nämndes Pär Ström följt av skratt. Det tycker jag inte är okej. Precis som att det finns feminister jag inte håller med och provoceras av men som jag ändå tycker måste få yttra sig och bli bemötta på ett rimligt sätt gäller detta även Pär Ström och andra s.k. antifeminister. De taktiker som använts för att förlöjliga och håna dessa människor är precis sådant som jag är emot, åsikter som jag har svårt att frikoppla från mitt intresse för genus- och normkritiska frågor. De frågor som antifeminister vill lyfta liknar på vissa sätt de frågor som de flesta feminister vill lyfta (bl.a. då de berör kön/genus, makt och normer) och den debatt som naturligt uppstår här är viktig. I mina ögon är det helt självklart att alla deltagare ska anstränga sig för att hålla en anständig ton och inte använda härskartekniker.

Jag använder mig också av retoriska grepp som blir hånfulla och härskande ibland. Det kan vara svårt att låta bli i stundens hetta när det är frågor som ofta kan göra mig så arg. Men det är något jag tänker på och försöker jobba på hos mig själv. Eftersom jag är intresserad av dessa frågor följer ju, som för de flesta, ett intresse för frågor om makt och här blir det just så tydligt. De reaktioner som riktats mot Pär Ström (de som inte är seriösa och tar en debatt på ett schysst sätt d.v.s.) tänker jag borde ge en besk eftersmak i allas våra normkritiska och makthierarki-ifrågasättande munnar.

Hat, mobbning och härskartekniker sker mot både officiella och inofficiella feminister och antifeminister och det borde vara i allas vårt intresse att markera att detta aldrig är okej! Detta bl.a. för att ge utrymme åt en seriös debatt där vi alla har ett intresse av att synliggöra strukturer och normer gällande kön/genus och en massa annat.

niotillfembloggen.

För ett tag sen pratade jag med två personer om bloggen niotillfem. Det är en blogg som jag och folk omkring mig har följt till och från i några år. Den väcker ganska mycket känslor i både mig och andra har jag märkt. Ibland har jag varit frustrerad över den väldigt romantiska känsla som sprider sig över allt i hela bloggen. Även det som är hemskt och sorgligt får ett vackert filter på sig. Som en av mina vänner sa ”det är som att all text får ett instagram-filter på sig och allt blir så fint”. Det tycker jag verkligen är ett perfekt sätt att beskriva niotillfembloggen på. Sen vet jag inte alltid vad jag känner inför det. Det är fint och vilsamt att gå in på en så välarbetad konceptblogg och det behöver inte alls vara fel att göra en vacker bilderbok med vackra texter av sitt liv kan jag tänka. Men jag kan också tänka att en person som lägger upp så pass mycket inlägg om sitt liv (jag tror att det är nästan minst ett om dagen?) ger läsaren en känsla av att verkligen spegla det verkliga livet. Jag tror att det leder till att vissa läsare kan se bloggens författare Sandra som en perfekt tjej som alltid är jättesnygg på alla bilder och med ett ständigt vackert liv. Detta kan bli tydligt i kommentarer där jag och mina vänner tyckte oss uppleva väldigt många tjejer (för kommentarsfälten verkar vara dominerat av tjejer) som bara vill få ”vara” bloggaren Sandra.

Sen så är det ju det här med att hon skriver inte bara om fantastiska tillställningar i fina kläder med coola människor. Hon har till exempel på sista tiden skrivit mycket om ett uppbrott med en partner på ett sätt som verkar ha berört enormt många människor, inklusive mig. Hon skriver om det med ett instagramfilter på och ibland kan jag tycka att det är synd och sakna Hanna Fridéns stil där det är fult och fint rakt av blandat och inte ett instagramfilter på finnarna (måste dock tydligt poängtera att det var typ tre år sen jag följde hennes blogg och att detta alltså är mitt intryck från då). Men samtidigt är det konst. Att så många människor gråter till hennes liv och tankar kring att inte få vara ihop med den hon vill är konst.

Jag tror att jag har bestämt mig för att vara trött på att fundera på vad jag tycker om henne och inte analysera hennes roll som förebild (kanske betyder det att jag bör hålla mig från att läsa hennes kommentarsfält). När jag kommer in på hennes blogg är allt vackert och romantiserat och jag känner ibland att jag bara vill köpa alla dom där dyra kläderna och sakerna som hon har (t.ex. känslan av att jag bara måste få äga en såndär mulberryväska, jag med), men det är ändå konst?! Och i mina ögon vacker sådan. Det tycker jag och jag bryr mig inte om vem som hör det. Jag älskar en perfekt komponerad instagrambild med precis rätt filter och en blogg som har precis perfekt typsnitt och skriver ord som är fina (som ordet hångla som niotillfem-Sandra älskar) tusen gånger om bara för att det är fint och passar med bilden och typsnittet och konceptet och allt. Koncept alltså.

fortsättning...

En grupp som finns på facebook heter "[Controversial Humour] It's NOT rape, simply free sex".
Det är sådana grupper som jag menar att vi kan göra något åt. Det kan kännas svårt, t.ex. med tanke på att det lätt blir som när jag kommenterade på denna grupps sida:
"I have also reported to facebook. This is not OK!"
Fick jag dessa svar från gruppen:
"We thank you for your tears, Miriam. :)" och "I'm gonna like Miriams reporting comment. Just another report to add to the list. We get many a day an still nothing happens an page still here."

Detta stämmer säkerligen då facebook verkar ha väldigt märkliga tankar gällande vilka grupper som är okej och vilka som inte är det. Jag tänker t.ex. på exemplet om amningsgrupper som tagits bort då de anses vara pornografiska osv. Men efter att ha kollat runt har jag hittat andra grupper som gör liknande saker som det jag tänker att gruppen jag startade kan göra. Dessa har lyckats få bort sidor och bara ATT saker ständigt rapporteras är bättre än att det inte gör det. Det handlar inte om att inskränka yttrandefrihet, vissa saker som jag tycker är vidrigt osympatiska tycker jag har en självklart plats på facebook i och med det att jag är för yttrandefrihet. Men det innebär inte att det ska stå oemotsagt. Det ska få stå och sen ska vi som inte accepterar dessa uttalanden gå emot. Det är så jag tänker. 

Dessutom är det väl ändå skönt att göra något lite mer konkret i tider då vi har SD i riksdagen med massa sympatisörer och då feministhat blommar i medier!? Det tycker jag i alla fall. Vill känna att jag är med och gör något. Även om det handlar om några musklick på en dator.

FBCivilkurage tillsammmans

Igårkväll såg jag en rasistisk status på facebook (något jag tycker händer obehagligt ofta) och kände att jag behövde göra något konkret. Jag gjorde då en grupp som jag tycker behövs. Gå med i den om ni också tror att ni kan ha användning av den!

"Tanken med denna grupp är att göra motstånd mot otrevligheter som t.ex. rasism och sexism på facebook. När vi ser statusar och liknande som vi anser vara oacceptabla länkar vi dem här så kan vi vara flera som säger ifrån.

Ibland när vi ser texter som känns obehagliga som vi vill ta avstånd från så kan det kännas svårt att veta hur, kanske vill vi inte gå in på en lång diskussion i ett kommentarsfält. Då tycker jag dock att det kan gå bra att bara skriva något kort som "detta tycker inte jag är acceptabelt" eller "inte okej!". Om vi kan stötta varandra när vi kanske är flera som håller med, så kan flera gå in och skriva samma kommentar eller backa upp, på samma status. Det är lättare att inte vara ensam! På så sätt kan vi gemensamt ta motstånd mot otrevligheter som rasism och sexism, som åtminstone jag tycker florerar obehagligt mycket på facebook.

Sprid gärna så hjälps vi åt att göra något!"

Här är länken: http://www.facebook.com/pages/FBCivilkurage-tillsammans/509798539054838

 

8 december

Länk till en julkalender:
http://tabita.se/2012/12/08/brev-miram-bratt/

ett gammalt inlägg

Jag tänkte bara omblogga ett sorgligt inlägg från en nittonåring (jag) som precis läst maken av gun-britt sundström. Voilà:

Jag är 19 år. Och förväntas leva ett liv framöver som kvinna.
Förväntas vara en kvinna och en människa som kämpar mot ojämställdhet och könsroller.
Och jag är så rädd för att inte klara det.
Egentligen har jag det väldigt bra. Fick ett heltidsjobb efter gymnasiet där jag visserligen inte behandlas så bra (förutom av några) men i alla fall känner mig stimulerad. I alla fall ett tag till. Jag har en pojkvän som jag älskar och som älskar mig och som också delar mina värderingar och tillsammans med mig vill försöka att göra det rätt. Fast det är svårt.

Men den senaste veckan har den där gnagande känslan av att jag alltid kommer vara en kvinna inte försvunnit en minut. Ibland mår jag illa för jag älskar honom så mycket. Jag är rädd att om han till slut blir mer en man för mig än min bästa vän så kommer jag stå kvar ändå. Aldrig kunna svika honom. Även om han sviker mig.

Jag är rädd för att min sexualitet inte är lika smart och jämställd som jag. Och lika rädd för att den kommer försvinna för att jag utsätter den för så stor press. Snälla sexualitet kan du inte bli lite mer genus. Snälla låt mig inte igen sätta på mig sexiga underkläder och påpeka att det såklart bara är ironiskt och ett skämt innan vi har jättebra sex. Snälla låt oss inte ligga efteråt fyllda av tillfredställelse och skuld över att vi båda tyckte att det var sexigt.

Jag är rädd för att jag kommer sluta orka sätta press på mig själv och på min sexualitet så att jag blir en hemsk människa. Och jag är rädd för att jag kommer vara olycklig resten av livet för att jag sätter så stor press på mig själv att jag till slut går runt med ångestklump i magen jämt, jämt, jämt.

Det löjliga är att jag och vi är bättre än så många andra men att jag alltid tänker att om jag slappnar av för en sekund kommer jag bli bara en kvinna och han bara en man. Och vad händer om jag orkar fortsätta och aldrig slappnar av och accepterar skitiga könsroller och farliga fällor i förhållandet, men HAN tröttnar och inte orkar vara med mig. Och vad händer om jag väljer att släppa mina principer för att få vara med den jag älskar. Och vad händer om jag förlorar den jag älskar för att få hålla på mina principer.

är lite ilsken idag...

Häromdagen köpte jag en stång. En sån stång som du skulle tänka att det var en strippstång. Jag ska dansa på den. I mitt rum. I hot pants. Vissa skulle säkert tycka att det var sexigt. Det stör mig inte. 

Jag dansar poledance. Amanda Todd visade sina bröst i cam. Det är två olika saker men det är två saker som folk tycker en himla massa saker om. Jag, Todd och massa andra tjejer får först positiva reaktioner på att vi är fina och sen får vi massa negativa reaktioner och DET ÄR slut-shaming och inget annat. Det finns människor som kommer bli sur på dig om du vill göra dig sexig och om du inte vill det med. Är det inte därför alla som vill och inte vill vara sexiga ska gå ihop och skrika FUCK YOU tillsammans?! För det är inte tjejen som har urringad tröja som får den pryda, duktiga tjejen att må dåligt egentligen. Eller den pryda, duktiga tjejen som får tjejen som vill ha urringat att må dåligt. 

Är trött på att människor tar sig friheten att tycka att jag är för osexig eller för sexig. Tycker att alla förutom jag ska strunta i det och istället krama mig och säga att jag ska välja själv och sen ska jag krama dig tillbaka och säga att du är bra för att du väljer själv även om du kanske valde tvärtemot vad jag valde. Och om jag tycker att du väljer att göra/ha på dig något fult så tycker jag att jag kan svälja det eller erkänna att det är jag, det är jag som tycker att din tröja är ful, den är inte moraliskt förkastlig, den är bara ful. Då kommer jag kanske skämmas för jag kommer kanske känna mig elak. Men det kanske är OK, för det kanske jag faktiskt är då.

Amanda Todd

 

Amanda Todds video.

Apropå inlägget om slut-shaming så kommer här två länkar för den som vill läsa mer

... dels en länk som Lisa i ett kommentarsfält tipsar om, för den som vill läsa mer om slut-shaming på bloggen genusfolket:
http://www.genusfolket.se/samhalle/patriarkatets-vidrigaste-ansikte/
... och dels en länk till samma inlägg som jag publicerade här, som också blev ett gästboksinlägg på intersektionen (en blogg som jag för övrigt kan rekomendera) där man kan läsa ett annat kommentarsfält om man tycker att det är kul. Här är detta: http://intersektionen.blogspot.se/2012/11/nar-blev-feminism-samma-sak-som-slut_13.html

Vill för övrigt säga att det är så kul med de kommentarer som skrevs och att dom är så bra och roliga att läsa. Vill man ge sig in i diskussionen är det aldrig för sent. Detta verkar väcka starka känslor.